Hej. Ett drömhus är till salu. MITT drömhus! Och känslorna är blandade. Det huset är så vackert! Jag vet inte vart jag ska ta vägen liksom. När jag var inne på nätet och kollade på bilder hur det såg ut innuti så grät jag. Det är bara så vackert! Jag mår så dåligt över det. Det liksom svider till lite i hjärtat. Satan att jag inte var 10 år äldre. Ett hus skulle jag nog kunna ta hand om i och för sig, men det är pengarna. Att en sexton-årig tjej skulle kunna ta ett lån av banken är ganska minimal. Men det här med husförsäljningen har verkligen satt igång en slags process i mig. Jag har i hela mitt liv velat bygga mitt (och förhoppningsvis min mans)hus. Inte bygga det själv då, utan att få utforma och inreda det själv. Fast tänk då om man skulle få en möjlighet, eller som nu, att ens drömhus sedan barnsben blir till salu. Det känns som man kan bli så styrd eller lite tvingad att bo i huset som man själv byggt då. I och för sig är säkert det huset man byggt ens lilla drömhus, eller ja förhoppningsvis. Men jag vill inte vara styrd av något. Jag vill ha möjligheter och kunna ta chanser när dom kommer. ♦